17/3 Lite Småland, lite lydighet

Sen sist har vi någotlunda kommit igång med vår lydnadsträning. Tittar jag på elitprogrammet känns det faktiskt som om vi ligger relativt bra till. Vi har en stor akilleshäl som jag MÅSTE få ordning på och det är att hon inte ligger stabilt när jag lämnar henne för inkallning. Detta gör att jag just nu inte kan träna några inkallningar och således inte ställandet och läggandet på avstånd heller. Har ju haft diverse olika teorier för att lösa det men nu är det slut med analyserandet, hon ska ligga punkt slut! Jag lämnar och går tillbaka och berömmer, ligger hon inte säger jag till henne för det gör jag ju i alla andra situationer.

Fotgåendet känns bra, har viss tendens att bli lite vid i position men det blir bättre, i synnerhet när man klarar att träna utan stora bylsiga vinterkläder.

Framåtsändandet har jag inte kört i sin helhet nu senaste gångerna eftersom jag inte haft någon grupp. Men hon vet vad momentet går ut på.

Krypet fungerade ypperligt i ridhuset när jag och Lena tränade i helgen, ska se till att få det att fungera på kladdig appellplan också.

Skallet, hon studsar en del men har bra skallserier och hon kan grymta i tystnaden. Ett av de moment jag offrar till att träna belöningsfritt.

Metallen, bra sug. Har även kört detta utan belöning för att fasa ut min belöningshysteri.

Som ni kanske förstår är nu planen att kunna köra Rusis utan att belöna allt på träning för att hon ska vara i fas när säsongen drar igång. Jag är ju en petimeter, och i och med att jag ställer höga krav på utförandet, har jag svårt att lämna över ansvaret till Rusa att förvalta sitt moment och jag har också svårt att låta bli att belöna henne när hon gör det jag vill att hon ska göra på ett bra sätt. Men nånstans hamnar man ju i det att uteblivna belöningar kan stjälpa oss så nu har jag tack vare mina fantastiska kamrater ändå påbörjat projekt belöningsfri träning. Givetvis får hon muntligt beröm och klappar men inte alltid lek och kamp och godis...

I helgen som var var vi nere hos Lena & Wille hela familjen eftersom deras flock/familj utökades med ett alldeles underbart litet ardennerföl lördagen den 6/3 alltså två dagar efter att jag åkte hem efter förra trippen där nere.

Nu har vi således gullat med lilla Blinka, både jag, Johan och Moa har suttit på mamma Bustan. Vi har givetvis även klappat på Pesto-Ockrabarnen som växer och frodas och jag & Lena tränade lydnad två dagar! Lena har ju förmånen att jobba på ett naturbruksgymnasium med ett alldeles nybyggt superfint ridhus som kan användas till hundträning när inte hästfolket är där. Jag vill också ha ett ridhus!!

Nu har det hänt: Rusa är anmäld till sin första skyddstävling, jag får ont i magen när jag tänker på det och hoppas nästan att den ska bli inställd av all djävla snö som ligger kvar. Men vad fasen det är ju bara att kasta sig ut och hoppas att det är nån som skrapar upp resterna efter vad som blir kvar av oss när vi landar med en smäll.

Jag har även anmält henne till flertalet elitspår, men det känns bara roligt! Och det skulle kännas ännu roligare om vi slapp snön och kunde sätta igång och träna lite spår också, nu lovar ju smhi blidväder så kanske kanske nästa vecka är det dags för spårdebuten.

Avslutar med att reflektera över att livet ibland är fruktansvärt orättvist. Jag förlorade mina två första hundar tidigt, Norton blev två år och lilla Minsta blev bara dryga året, men i båda fallen hade jag kontrollen och det var mitt beslut. Norton kunde inte leva mitt liv pga sin generella hundaggressivitet och Minsta var allvarligt sjuk. Att förlora sin bästa vän är alltid smärtsamt men när det sker genom en olycka är det så orättvist. Egentligen skulle jag kunna fördjupa mig mycket i tankar om sorg och smärta eftersom jag ofta, ibland nästan dagligen möter det i mitt arbete men det ska jag bespara er. Vi har våra hundar till låns och vi måste komma ihåg att njuta av dem under tiden de finns här!

-Linda

http://dartan.se/